Till den här sjön kan man klättra ner om man vill, men det gjorde inte vi. Istället skulle vi vandra ca en kvarts varv runt "krater"kanten och därefter ta oss ner ca 1000 m och sedan upp igen 350 m för att nå byn Chugchilan där nästa övernattning väntade.
Här har jag lånat en bild på vandringsvägen och ett diagram över nivåskillnaderna från en av deltagarna i resan som var utrustad med GPS.
Vi fick en guide med oss - en indian, vars namn var långt och annorlunda för våra öron. Han hade med sig en flöjt, som han spelade på med ojämna mellanrum. Speciellt i uppförsbackarna fungerade musiken som draghjälp.
I början av vandringen var det kallt och blåsigt, så det var skönt med mössa, vantar och långkalsonger som förstärkning. När vi sedan kom i lä av bergen blev det betydligt varmare. Vi kände ine av höjden speciellt, utan vid det här laget var vi tydligen väl acklimatiserade. Och vi gick ju neråt.
Vi gick genom olika typer av landskap - här genom en ravin där det brukar forsa vatten vid regn. Men vi hade tur. Inget regn den dagen förrän efter vi kommit fram till övernattningen i byn.
Där uppe gick vi! Ser ni dom små prickarna strax till höger om mitten? Det är några av våra medvandrare.
Någonstans efter vägen hittade vår guide sin kompis, som lämnade det han hade för sig och följde med på resten av turen.
Vi gick från ovanför trädgränsen till en grönt och frodigt landskap. Överallt fanns det spännande saker att titta på, men man fick passa sig för att titta runt för mycket för på de flesta ställen var stigen smal och man fick kliva mycket.
Efter ca fem timmar och ganska trötta efter den sista stigningen på 350 m, var vi "nere" i Chugchilan, som visade sig vara en liten sömning by.
Här kommer byns sopbil.
Usikten från bakongen på Mama Hildas nästa morgon var fantastisk.
Det var en härlig vandring och jag är jätteglad att jag har gjort den.
Här kan man läsa en berättelse från en annan vandrare på denna led.
