I Tibet stannade vi med bussen för att äta vår medhavda matsäck mitt ute i ingenstans. Trodde vi. Eller i alla fall jag.
(Det här är bara en etableringsbild som inte hör till själva trissen.)
Två minuter gick, högst, innan det kom människor gående för att titta på oss. Jag förstår inte var de var innan vi kom, för de syntes verkligen inte i landskapet. Och man såg långt. Verkligen långt.
Spännande var det i alla fall, vi hade nog alla utbyte av att titta på varandra i detta oväntade möte.
Fler oväntade fototrissar hittar du i Helenas Fototriss.
