På hög höjd

Det verkar inte som om jag påverkas så negativt av hög höjd. Höjdsjuka är ju något man verkligen ska försöka undvika, men man vet inte i förväg vem som kan drabbas. Det finns i alla fall några saker man kan göra själv för att försöka förhindra det – inte ta sig uppåt för snabbt utan anpassa sig successivt, ta det allmänt lugnt och dricka mycket vatten.

Några gånger har jag varit riktigt högt uppe. Första gången var i Zanskar i norra Indien. Passet Shingo La som jag nådde efter några dagars vandring är på ca 5100 meters höjd. Det gick bra men det var flåsigt att ta sig dit. Uppe på toppen satt en buddistik munk och utförde en ritual. Mycket speciellt

.

I Tien Shan i Kirgizistan kom jag upp till ungefär 4000 m. Där kände jag inget alls, men där gick vi nästan alltid upp en bit på dagarna och sedan nedåt på kvällen för att sätta upp tälten lite längre ner. En natt sov vi visserligen högt uppe på ett berg (utan tält, sovsäckar eller mat), men där hade vi råkat hamna av misstag när vi inte kunde ta oss över en flod som hade stigit.

I Tibet var jag fyra gånger över 5000 meter och det kändes ok hel tiden. Där slog jag också mitt tidigare rekord och var nu uppe på 5400 m som mest. Lhasa ligger ju på 3650 meter så redan där har ju en del problem som flyger direkt dit från havsnivå. På flygplatsen såldes dunderpiller mot höjdsjuka och flera i min grupp knaprade piller under Tibetvistelsen. En i gruppen hade sådana problem att han var tvungen att avbryta resan i Tibet. Han var inte sämre tränad än någon annan, så det är inte träningen det beror på om man klarar höjden eller ej.

I Ecuador kom jag till ungefär 4000 m två gånger och det var inga problem där heller. Quito ligger på ca 2800 meter, så anpassningen börjar direkt när man har landat.

Några planer på att klättra mycket högre upp har jag inte. Men det är klart, Everest Base camp vore ju kul…